Vissa politiker verkar ha förbluffande svårt att förstå sambandet mellan styrka i kris och villkor till vardags. Alla välkomnar civilsamhällets insatser för Ukraina. Hjälpsändningar, flyktingmottagande och volontärinsatser hyllas – med all rätt. Men för att sådant ska finnas till hands, kunna organiseras och genomföras i en kris måste alla dessa idéburna verksamheter också finnas, frodas och främjas till vardags, mellan kriserna. Det är det färre som är beredda på.
Jag har just ögnat igenom alla de motioner som väckts i Riksdagen med anledning av propositionen Idéburen välfärd. Texterna präglas av lovord och positiva uttalanden om den idéburna sektorn. Men de konkreta förslagen som behövs för att den idéburna välfärden ska kunna utvecklas, är det endast två oppositionspartier som stödjer helt och fullt. Ytterligare två stödjer delar av förslagen. Tre partier vill avslå dem helt, trots en i övrigt positiv retorik om idéburen välfärd. Kritiken från dem är att det skulle bli skeva konkurrensvillkor gentemot näringslivet ifall de idéburna aktörerna skulle få bättre förutsättningar.
Har vi alltså efter alla år av påverkansarbete totalt misslyckats med att förklara våra medlemmars särart och mervärde? Jag blir bedrövad.
Det finns idag inte någon konkurrensneutralitet! Jag har med egna ögon sett hur våra medlemmar redan fått fram lokaler, bäddat sängarna, ställt i ordning hyllor med barnkläder i olika storlekar, hittat volontärer som kan ukrainska och börjat förhandla med kommunen om hur de framöver gemensamt ska kunna finna uthållig finansiering och samordning. Det handlar inte om att genom förändrad LOU ge idéburna aktörer orimliga fördelar! Det handlar om att långsiktigt stödja att en sådan beredskap finns – tack vare en kombination av avtal med det offentliga OCH idealitet och professionalitet bland en lång rad välfärdsaktörer.
Vi är glada att regeringen lade fram propositionen och vi är ledsna att inte alla stöder den. Det är uppenbart att en läxa är att vi måste förklara noggrannare vilka skillnaderna är mellan kommersiella företag och idéburna organisationer i civilsamhället.
Men även regeringen gör oss besvikna.
Trots Ukrainakris, trots att frågan väckts också under coronakrisen, trots total frånvaro av logiska och rationella argument avser regeringen fortsätta att diskriminera stiftelser.
Vad är skillnaden mellan sängarna bäddade av Bräcke diakoni och sängarna bäddade av Göteborgs stadsmission? Vid första anblicken kan man tro att bådas insatser i Sveriges andra stad skulle välkomnas av statsmakterna när enligt Migrationsverket kanske 200 000 flyktingar är på väg till Sverige.
Men icke.
Sängar bäddade av Bräckes volontärer och personal är inte godkända för det extra stöd som skakats fram för civilsamhället med anledning av kriget i Ukraina. I veckan svarade Jeanette Gustafsdotter ännu en gång på frågan och klargjorde att inga förändringar planeras. Driver man verksamheten i associationsformen stiftelser är man inte godkänd av staten. Det är inte insatsens art det är fel på. Heller inte behovet som det möter. Nej, stiftelser är suspekta därför att de inte är ”demokratiska”. Hur kommer det sig att de alls är lagliga i detta land kan man undra? Av Famnas medlemmar är 40% stiftelser. Tänk bort alla deras insatser – inte bara för flyktingar utan också inom kvinnojourer, äldreomsorg, insatser för personer med psykisk sjukdom, människor med funktionsvariationer, arbetsträning och integration. Blir välfärden bättre om de alla lägger ned? Naturligtvis inte.
Jag måste alltså skaka av mig besvikelsen och bedrövelsen. Och omvandla den till fortsatt kamp för bättre villkor för idéburen sektor. Vi kan så klart aldrig slå oss till ro. Särskilt inte nu med ett krig i Europa.
Senast uppdaterad 2022-04-28
Fler nyheter från Famna