Ilmar Reepalus artikel fokuserar på de vinstsyftande företagen inom välfärdssektorn, och menar att dessa behöver regleras.
Reepalu skriver vidare:
”Utredningen har kartlagt den information som finns om vilka konsekvenser det ökande antalet privata utförare och vinstsyftande företag haft för kvaliteten och effektiviteten i välfärden. I likhet med tidigare kartläggningar kan jag konstatera att kunskapen om de vinstsyftande företagens påverkan på välfärdssystemen är bristfällig och att resultaten i olika undersökningar delvis är motstridiga. En förklaring till detta är att välfärdstjänsternas kvalitet är svår att mäta vilket beror på att de kan bedömas utifrån många synvinklar och att kvaliteten ofta uppstår i mötet mellan brukare och personal. Av vad som framkommit under utredningens arbete kan vi dock konstatera att det finns problem med att tillåta vinstsyftande företag i välfärden.
Välfärden är inte en vanlig marknad utan bygger på en solidarisk finansiering och tilldelning utifrån behov. De som behöver välfärden allra mest kan vara sköra och i utsatta situationer. Svårigheten att mäta kvaliteten gör det svårt att utforma regelverk, kontrakt och ersättningssystem så att kvalitet och effektivitet stärks och medborgarnas tillgång till välfärden blir likvärdig.
En risk med att släppa in vinstsyftande aktörer i välfärden är att de har incitament att ”plocka russinen ut kakan”, det vill säga utforma sin verksamhet så att den attraherar brukare som medför små kostnader för utföraren. Jag kan konstatera att samtidigt som antalet vinstsyftande aktörer ökat har segregeringen på flera av välfärdsområdena tilltagit.”
”När jag mött företrädare för näringslivsorganisationer har de ofta hävdat att vinsterna inte behöver regleras och att utredningen är onödig och bör läggas ner. De menar att vinstsyftet leder välfärdsföretagen rätt och att riskerna, till exempel för fusk med kvaliteten, går att motverka genom hård kvalitetsstyrning, tillsyn och kontroll.
Min bedömning är dock att enbart hårdare kvalitetskrav inte löser dessa problem och dessutom riskerar att skapa nya problem. Det riskerar att leda till alltmer kostsamma system för detaljstyrning och kontroll. Istället behöver vi en styrning som ger utrymme för professionerna att utveckla verksamheten. Ett system baserat på tillit. Detta är svårt att åstadkomma så länge vi riskerar att oseriösa aktörer tar ut stora vinster istället för att använda skattepengarna till att utveckla verksamheten.
När privata utförare släpptes in i stor skala i välfärden på 90-talet var tanken att valfriheten skulle öka genom att olika typer av utförare, såväl företag som föreningar, kooperativ och andra former av aktörer skulle erbjuda en mångfald av exempelvis pedagogiska metoder och inriktningar inom välfärden. I stället har stora koncerner med ett visst vård- eller skolkoncept lagt en allt större andel av ”marknaden” under sig. Småföretag, föräldrakooperativ och andra mindre aktörer på området köps upp av bolag som kan vara större än många kommuner. Så likriktas välfärden.
En invändning motatt reglera vinstuttag är att detta skulle drabba nyföretagande. Utredningen kan dock konstatera att ett bärande skäl för många entreprenörer att starta verksamhet inom området är en önskan om att själva få styra och utforma verksamheten.” Ilmar Reepalu anser att många företagare har ”andra motiv än stor ekonomisk avkastning när de väljer att starta verksamhet i välfärden. Sådana företag är viktiga inslag i välfärden och deras syften kan samspela väl med de demokratiska mål som satts upp för välfärden.”
Ilmar Reepalu refererar även till olika opinionsundersökningar, och skriver att ”enligt min mening finns det en risk att välfärdens legitimitet undermineras om stora delar av de offentliga resurserna tas ut från välfärden. Detta gäller särskilt när många av de stora välfärdsaktörerna bedriver sin verksamhet i sådana former att deras vinster inte ens beskattas i Sverige. Regleringen av välfärdssektorn bör utformas så att förtroendet för sektorn upprätthålls.”
”Det är dags att vi vågar erkänna att dagens system har brister och att vi behöver utveckla en bättre och mer välfungerade välfärd. Vi behöver en välfärd som bygger på tillit och tilltro där medborgarnas behov tillgodoses. Detta är viktigare än att värna stora vinster för välfärdskoncernerna”, avslutar Reepalu sin debattartikel.
Välfärdsutredaren Ilmar Reepalus artikel har fokus på de vinstsyftande företagen inom välfärdssektorn och behovet att reglera dessa företag.
Idéburna företag inom välfärden har delvis andra incitament och drivkrafter, vilket leder till exempelvis att överskott återinvesteras för att öka kvaliteten, inga vinster plockas ut från verksamheterna.
På Famnas årsmöte 2015 antydde civilminister Shekarabi att det därför, eftersom det är andra funktionsmekanismer i de idéburna välfärdsföretagen, inte behövs samma slags regleringar som för vinstsyftande. Det var ett intressant resonemang från ministern, och möjligen kan Reepalus inlägg tolkas i samma riktning, dvs. att regleringar behövs för en vinstsyftande marknad, medan det kan vara möjligt med undantag eller andra regler för idéburna.
Artikeln på DN-debatt kan läsas i sin helhet här.
Senast uppdaterad 2019-08-27
Fler nyheter från Famna