Hej Suzan, berätta, vem är du?
– Jag är grundare av och VD för techbolaget med Nordens mest representativa undersökningsplattformen, Perspetivo. Jag har tidigare också varit med och startat The Social Few, en konsultbyrå som bland annat sysslar med kommunikation byggd på datadrivna insikter – med fokus på minoritetsgrupper. I grunden är jag statistiker och kommunikatör.
Ditt seminarium handlade bland annat om vikten av perspektivtäthet i en organisation, ett uttryck som kanske inte alla är bekanta med. Berätta, vad betyder perspektivtäthet.
– Perspektivtäthet är ett begrepp och ekvation som vi på Perspetivo har myntat och utvecklat. Det handlar kort förklarat om många olika perspektiv man ser till att ha med sig till bordet när man diskuterar en fråga eller löser ett problem. Ju fler desto bättre.
Hur mäter man perspektivtäthet? Vilka faktorer väger in?
– Förutom de kanske självklara sakerna som ålder, könsidentitet, utbildning, etnisk identitet och geografi så mäts perspektivtäthet med en mängd andra, kanske inte så uppenbara, faktorer som påverkar oss. Det kan till exempel vara kulturarv, utbildning och tidigare upplevelser. Allt sammantaget avgör varför individer ibland agerar på olika sätt i till synes liknande situationer.
I observationer av den idéburna sektorn har ni kunnat konstatera att perspektivtätheten över lag är låg. Varför tror du det är så?
– Vi ser att den idéburna sektorn i mångt och mycket är homogen. De som ska hjälpa har historiskt sätt tillhört en välbärgad medelklass. Inte sällan har det inneburit oavlönat ideellt arbete, någonting som har följt med lite till samtiden – att man inte får de högsta lönerna om man jobbar inom den ideella sektorn. Än idag ser vi att liknande normer råder – det är främst medarbetare, i tjänstemannaorganisationen, som tillhör en vit, etnisk svensk medelklass. Den som ska hjälpa vill absolut väl men har i lägre utsträckning själv inte erfarenhet av att vara utsatt. Men det går åt rätt håll. Viljan att se över detta finns.
Så vad kan idéburna organisationer göra för att öka sin perspektivtäthet och bli mer inkluderande och pricksäkra i sina insatser?
– Man behöver först och främst undersöka vilka perspektiv organisationen har och inte har. Givetvis bortom enbart kön. Att man inte får lov att mäta etnicitet, etnisk identitet eller annat är fel, det är ett argument som många använder av okunskap. Det utrymmet finns inte längre att luta sig tillbaka mot. Görs undersökningen korrekt enligt konstens alla regler så går det utmärkt. Man bör kika var de olika perspektiven finns i organisationen och hur personer i organisationen mår för att identifiera reella utvecklingsområden. Och för att sätta agerbara KPI:er och inte enbart så kallade ”vanity goals” – för syns skull. Våra perspektivmätningar går bortom ”enbart” jämlikhetsdata och innefattar tre delar, demografi, inkludering och arbetssituation. Detta för att vi jobbar mot övergripande mål kring tillväxt och innovationstakt.
– Första indikationen på att man gör rätt är att man ifrågasätter sitt sätt att arbeta och utmanar rådande arbetsprocesser. De demografiska förändringar vi ser i kombination med den snabba tekniska utvecklingen kan man som ledare idag vara säker på att det man pratade om och gjorde förra året kanske inte är lika aktuellt eller relevant idag. Det går fort för framtiden alla pratar om, är idag. Som ledare måste man regelbundet stanna upp och utmana sig själv och sin organisation. Når vi fullt ut? Är det detta som efterfrågas av oss? Gör vi skillnad? Ta hjälp av data för att svara på dessa frågor när det behövs. Med data kommer insikter och med insikter kommer möjligheter.
Samskapande är ett begrepp som dyker upp lite varstans i sektorn, kanske främst inom vård och omsorg. Är det ett sätt att öka sin perspektivtäthet?
– Det är det absolut, och det gäller inte bara inom vården. De flesta branscher behöver samskapa krossfunktionellt, kross-sektoriellt med mera. Det är i samskapandet och framför allt i intersektionen mellan olika tankar, kunskaper och åsikter som reell innovation skapas.
