"Insikterna i Sverige om behoven av att öka det civila försvaret har stärkts rejält senaste året. Inte minst har insikten verkat befästas hos allt fler att det grundläggande i vår försvarsförmåga inte kan begränsas till militära resurser. Grunden är våra gemenskaper."
Det har i veckan gått fyra år sedan Ryssland inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina. Fortfarande är det svårt att greppa att vi återigen har krig på vår kontinent. Men mitt i allt det fruktansvärda så strömmar också nyheterna fram om allt positivt som väcks i den nöd som uppstår. De senaste månadernas attacker riktade mot energiinfrastrukturen som slagit ut både el och värme hade kunnat göra att till och med de mest luttrade ger upp. I stället ser vi hur gemenskaperna stärks ännu mer. När nöden växer blir vi inte mer själviska – vi blir mer samarbetsvilliga. Initiativen från Sverige och andra länder att fortsätta sitt stöd har inte heller mattats av för att kriget pågått länge. Tvärt om ges fortsatt stöd både från nationer och organisationer. En hel del direkt nödvändigt för att stärka försvaret men inte minst lika viktigt – en hel del för att stärka samhället. Att upprätthålla kulturutövning, utbildningar, vardagslivet normala lunk.
Insikterna i Sverige om behoven av att öka det civila försvaret har stärkts rejält senaste året. Inte minst har insikten verkat befästas hos allt fler att det grundläggande i vår försvarsförmåga inte kan begränsas till militära resurser. Grunden är våra gemenskaper. De mer eller mindre med stadgar knutna organisationer där vi slutit oss samman med andra med vilka vi delar intressen. Långt ifrån alla har egentligen något med fysiskt försvar att göra. Men de kommer vara avgörande när vi behöver varandra. Den tillit som byggs när vi jobbar tillsammans för ett gemensamt mål och den entreprenörsanda som triggas när vi tillsammans tagit oss förbi nya utmaningar och byråkratiska hinder kommer göra oss starkare i nästa kris.
Vilka roller idéburna utförare av välfärd kommer att ha i nästa kris vet vi inte riktigt. Det kommer nog bero på hur krisen ser ut, och säkert variera mellan olika verksamheter. Men jag är övertygad om att våra inbyggda strukturer och den identitet från civilsamhället som vi vilar på kommer göra att vi kavlar upp ärmarna när det behövs. Vad annat finns att vänta av organisationer som startat för att lösa olösta problem?