Det är nu ett par år sedan coronaviruset tvingade vår värld att anpassa sig till en ny verklighet. I Sverige gjordes stora insatser för att lindra smittspridningen och dess konsekvenser för såväl individ som samhälle. Staten tog tidigt initiativ till stödåtgärder för att mildra effekterna av långtgående restriktioner riktade till drabbade branscher, sektorer och enskilda. Ekonomiska stödpaket och ny lagstiftning kom på plats för att täcka upp för minskade intäkter och ökade kostnader.
För civilsamhällets del blev det tidigt tydligt att om våra organisationer skulle kunna fortsätta sitt omistliga bidrag till demokrati och välfärd även i kristid så behövde dessa stöd också bli anpassade efter vår logik och våra förutsättningar. Våren 2020 tog vi, tillsammans och var och en för sig, en rad initiativ för att uppmärksamma beslutsfattare på de särskilda effekter som pandemin hade på civilsamhället och den idéburna välfärden. Men vi ägnade också tid och kraft åt att bistå riksdag och regering med snabba underlag och förslag på lösningar.
Pandemin kom även att synliggöra en rad brister i samhället, som fanns där redan innan den bröt ut. Med målet att tackla dessa brister och bidra till ett nytt samhällskontrakt gick fem stora paraplyorganisationer inom civilsamhället, och en högskola, samman och initierade Nysta – Civilsamhällets nystartsgrupp för ett nytt samhällskontrakt.
Hur gick det och vad har vi lärt oss?