Badtofflorna hinner knappt bytas till vanliga skor innan gator, torg och nyhetssändningar fylls av valbudskap när det är valår. Budskapen på valaffischerna kritiseras ofta för att vara intetsägande slogans, skulle loggan tas bort går det ofta inte ens att veta vilket parti som står för vilket budskap.
I år är flera av dem möjliga ännu mer förvillande lika än tidigare val när de basunerar; Att Sverige kan mer, Sverige ska bli mer Sverige, att vi ska ha ett rättvisare Sverige och att Sverige ska tas på allvar. På de lokala affischerna dyker lite mer specifika frågor upp, i min kommun verkar storleken på en fotbollsplan vara en av de centrala frågorna för nästa mandatperiod.
Men syftet med valaffischerna har aldrig varit att leverera de kompletta budskapen, de handlar mest om att göra oss medvetna om att det är val. Att vi tillhör de priviligierade människor i världen som har möjlighet att nyttja vår röst och ställa våra politiker till svar.
Precis som i de flesta val finns ett gap mellan vad som är viktigt för att väljare och vad som syns och hörs under en valrörelse. När det kommer till kritan är det välfärden och tryggheten som brukar stå i centrum för väljarna. Att vården och omsorgen fungerar när vi behöver den. Att barnen får en bra skolgång. Att vi kan känna oss trygga både hemma och när vi rör oss i samhället. Precis sådana områden där idéburna aktörer i välfärden har massor att erbjuda.
Visst hade det varit roligt med valaffischer som efterfrågade mer idéburen verksamhet. Men ärligt talat finns det för lite konflikt om oss för att platsa i kampanjbudskapen. Och vad gör egentligen det? För oss är det viktigaste vad som händer efter valdagen. Att de politiker som får ansvaret på alla nivåer förstår hur mycket vår sektor kan bidra med att de ska lösa alla sina vallöften. För vilka konstellationer som får ansvar att styra efter den 13 september så kommer de behöva oss. Alla har kanske inte insett hur mycket ännu. Men det ska vi berätta för dem när valdammet väl har lagt sig.
Några av våra medlemmar
