Den frågan ställde vi till några civilsamhällsaktörer som driver skola utifrån idémässig grund på Famnas seminarium inför årsmötet. Att resultaten i skolan inte är vad våra barn förtjänar är rätt uppenbart. Att idéburna kan vara med och bidra till att vända utvecklingen känns också ganska givet, i alla fall om vi tittar på resultaten från de idéburna skolor som redan finns. Nu när debatten om vinstförbud rasar som aldrig tidigare landar de två sista frågorna i vårt knä; vill vi och vågar vi?
Det handlar inte heller bara om skolan. Från vaggan till graven brukar det heta. Förskolor och föräldrastöd, fritidsgårdar och friskolor, skyddade boenden och arbetsträning där emellan. Och i andra änden, demensboenden och palliativa vård. Över hela välfärdsfältet finns de idéburna men lite för ofta i lite för försiktig skala. Visst är det viktigt att värna de medel vi fått att förvalta. Oavsett om det är stora kapital från generationer bakåt, generösa givare idag eller skattemedel som bidragit till uppbyggnaden av våra verksamheter har vi ett stort ansvar att förvalta dem väl. Men alltför ofta präglas förvaltandet av (för) stor försiktighet. Vi och våra styrelser är ofta varsamma när det kommer till spendering, inga onödiga excesser när vi förvaltar andra generositet. Men att inte våga satsa kan vara ett lika stort svek mot den som givit generösa gåvor som att inte våga satsa alls.
Barnen förtjänar en skola och en utbildning som ger var och en goda livschanser. När vi drabbas av fysisk eller psykisk ohälsa förtjänar vi både professionalitet och att bli sedda. Samtidigt vet vi att vårt offentliga samhällsaktörer vill lyckas på alla områden. Men de har inte alla förutsättningarna. Civilsamhället och aktörerna från civilsamhället skulle kunna göra mer för att nå fler. Men då måste vi vilja och våga skaka fram resurserna.
Några av våra medlemmar
